Tibetansk spaniel

På 70-talet skaffade min mamma en lhasa apso och födde till och med upp ett par kullar av rasen. Hon var förstås också med i rasföreningen, som på den tiden var gemensam för apso och tibetansk spaniel. Så kom det sig att jag upptäckte tibbarna och började snegla på dem allt oftare. Jag har också tidiga minnen av vinstrika uppfödargrupper från Strömkarlens med härliga tibbar.


Flera årtionden senare, på 2000-talet, ville min yngsta dotter ha en egen hund. Det var en önskan jag gärna ville uppfylla, men vilken ras? Den skulle vara liten, sa Emily, gärna en chihuahua. Jag var tveksam och undrade vad hon skulle tycka om en tibetansk spaniel som jag fortfarande hade en gammal klockarkärlek till. Barbara Berg från Aki Shima i Wisconsin kom och hälsade på med bilen full av tibbar och Emily föll direkt. Något annat är ju omöjligt med dessa små charmtroll där varje individ är så olik den andra!


Så kom Charlie in i vårt liv. Charlie var den perfekta hunden för Emily och hon fick oss att bli rejält förälskade i rasen. Däremot blev hon ingen avelstik, vid tre års ålder opererades hon för diskbråck vilket är mycket ovanligt inom rasen. Hon blev tack och lov i stort sett helt återställd. När vi ett par år senare flyttade tillbaka till Sverige utökade vi tibbebeståndet med Ronja, en tik från Strömkarlen, och kort senare kom Jesse som en oväntad skänk från ovan!


Nu är vi definitivt fast för tibbar som till skillnad mot beardisar är en ras som passar nästan alla och nästan överallt. De älskar långa promenader men kräver dem inte, de har päls men är mycket lätta att sköta och de är små nog att enkelt ta under armen. Den som vill ha en lydig liten hund blir möjligen besviken, tibbarna är mycket intelligenta och gör oftast som de själva vill vilket kan vara både frustrerande och roande.